Aurora Karamzin – vår mest trogna vän

Niin som ett modersminne är kär för barnen, så må minnet av henne, som grundade och väckte vår Diakonissanstalten till liv, bevaras dyrbart bland oss; varsamt må vi, institutionens systrar, vårda det!

Detta konstaterades av institutionens föreståndarinna, Lina Snellman, i sin bok ”Överste Karamzins minne” skriven 1909. Med sin bok ville hon förmedla Auroras tankar och handlingar till kommande generationer av diakonissor, till dem som inte hade möjlighet att känna institutionens grundare.

Förslaget att inrätta ett diakonissanstalt lades fram av Aurora Karamzin vid en tidpunkt då smittsamma sjukdomar spred sig i Helsingfors. Anstalten började sin verksamhet 1867. Hon grundade inte anstalten ensam, utan som partner hade hon fyra män som främjade missionsarbete. Tre av dem var starkt involverade i Finlands Missionssällskaps styrelse: Senatens referendariesekreterare G. M. Waenerberg var styrelsens ordförande, patologiprofessorn Otto E. A. Hjelt var styrelseledamot och K. A. Sirelius var föreningens ledare. Den fjärde mannen var pastorn E. V. Pettersson, vars hjärta låg nära inrikesmissionen, vilket Diakonissanstalten ansågs tillhöra. Aurora hade under sina resor bekantat sig med europeiska ”barmhärtighetsinrättningar” samt diakonissainstitutioner som grundats från och med 1836. Där fick unga kvinnor undervisning i sjukvård för att hjälpa nödställda – och en liknande institution ville Aurora också grunda i Finland. Hon hade först föreslagit en diakonissanstalten sju år tidigare, men det var först i verklig nöd som Aurora fick stöd för sin idé.

Syster Amanda fick en inbjudan

Den nya anstaltens föreståndarinna anställdes från Sankt Petersburg. Amanda Cajander, som kom från St. Mickels. Hon hade efter att ha förlorat sin familj, två barn och make, beslutat att ägna sitt liv åt att hjälpa nödställda. Hon sökte sig till diakonissanstalten i Sankt Petersburg, Sankt Petersburgs evangeliska sjukhus. Där vigdes syster Amanda till diakonissa år 1866. I början av sommaren 1867 anlände hon till Helsingfors på Auroras inbjudan med uppdraget att starta diakonissanstaltens verksamhet och ta på sig uppgifterna som föreståndarinna. När Aurora sökte en person till den nya institutionen hade blicken riktats mot Sankt Petersburgs anstalt, eftersom dess verksamhet var väl bekant för Aurora. Den och Ersta diakonissanstalt i Stockholm var båda förebilder för vår egen institution.

Enligt reglerna för Helsingfors Diakonissanstalt var Aurora Karamzin ekonomiskt ansvarig för institutets verksamhet. Medel för verksamheten samlades även in från patientavgifter och stöd från förmögna vänner, inklusive donationer och testamenten. Aurora var även ledamot av styrelsen ex officio.

Målet är ett eget hus

När Diakonissinstitutet grundades meddelade Aurora Karamzin och hennes son Paul Demidov (1839-1885) att en del av de donerade medlen var avsedda som handpenning för byggandet av deras eget hus. Under de första åren var anstalten tvungen att verka i lägenheter som var dåligt lämpade för ändamålet. I verksamhetsberättelsen från 1872 noterade överläkaren och styrelseordföranden, professor Otto E. A. Hjelt, att översten ofta hade återkommit till denna fråga och frågat om dess praktiska lösning.

Invigningen av den nya byggnaden för Diakonissanstalten i Sankt Petersburg år 1873 gav en stark drivkraft för utformningen av eget hus. Det ritades med antaltens behov i åtanke. Aurora Karamzin lovade att finansiera byggnaden i Helsingfors om kostnaderna var rimliga och en bra tomt fanns tillgänglig för den. När det firades Auroras dag den 10.3.1873, vågade man uttala tanken att nästa sommars årsdag skulle markera nedläggningen av grundstenen för den nya Diakonissanstalten. Tillförordnade föreståndarinna Charlotta Molin betonade att Finlands döttrar behövde ett eget hus; pojkarna hade redan fått ett när Gamla studenthuset stod klart. Nu väntades pojkarna bidra med handpenning, så att projektet inte bara skulle vila på en persons – Aurora Karamzins – generositet.

Flytt till Katajanokka

Helsingfors stad överlämnade till anstalten redan i maj samma år tre tomter vid hörnet av Parkgatan och Jungfrustigen. Området var då fortfarande kargt och obebott. För byggnaden upprättades två uppsättningar ritningar. Den ena gjorde Carl von Meyer, föreståndare för Diakonissanstalten i Sankt Petersburg och den andra den unge arkitekten Theodor Höijer. Med den nya byggnaden skulle anstalten ha fått ett nytt namn, Aurora-Stiftelsen. Så långt kom man, men nu började antaltens ledande personer dra sig ur: var projektet verkligen nödvändigt? Dessutom fruktades det bli dyrt. Och en studieresa till tomten visade att platsen var avlägsen. ”Besöket där var som att åka till landsbygden”, sägs professor Hjelt ha konstaterat. Slutligen var anläggningen i drift i 20 år på Skatudden i ett trevånings stenhus. Det skaffades av Aurora Karamzin med lånade pengar. Diakonissanstalten verkade 1875–1897 på adressen Hamngatan 9.

På ungefär samma tid höll Aurora på att flytta tillbaka till sitt hemland. Hon renoverade Villa Hagasund, som hennes styvfar hade byggt, till sin bostad. Där höll hon så kallade mottagningstimmar; där kom fattiga för att få hjälp antingen personligen eller via brev. Aurora delade sina bekymmer om hjälpbehövande med några diakonissor; alla var inte verkligen i behov av hjälp, och Aurora hade många gånger blivit bedragen. Systrarna Blomqvist, syster Cecilia och syster Elisabeth, som arbetade i Helsingfors stadsmission, hjälpte Aurora genom att skaffa information om de okända hjälpsökande som kom till henne. Aurora deltog också i grundkostnaderna för Sörnäs sjukstuga, som grundades på initiativ av diakonissan Pauliina Huttunen 1897. Dessutom finansierade hon en soppkök i Suomussalmi i början av 1890-talet för de som led av svält.

Till ett eget hus

Skatuddens lokal blev snart för trång. Särskilt sjukhuset behövde mer ändamålsenligt utrymme. Vården som gavs på sjukhuset var god och personalen var bland de bästa i sitt område, så det var inte konstigt att patientantalet ökade. År 1895 inleddes ett nybyggnadsprojekt. För att främja detta valdes en byggnadsnämnd, som Aurora var medlem i. Som resultat av projektet färdigställdes ett nytt Diakonissanstalt år 1897 nära Tölövikens strand, vid Djurgården (nuförtiden Berghäll). Det byggdes på en tomt som staden donerat. Där fanns redan tidigare Finskt Jaktförenings trähus. Aurora Karamzin köpte det från föreningen tillsammans med fröken Elina Igman. De donerade senare huset till Diakonissanstalten. Huset revs 1964 och ersattes av ett bostadshus. Det fick namnet D-huset. År 2008 ändrades byggnadens namn till Cecilia, efter syster Cecilia Blomqvist.

När Diakonissanstalten flyttade till trakten av Tölöviken blev Aurora Karamzins resa dit från Villa Hagasund på andra sidan viken kortare. Hon sågs ofta som gäst på anstalten, eller så blev de äldre systrarna inbjudna till middag hos henne. Under en av sina resor utomlands skrev Aurora ett brev där hon uttryckte sin önskan att kunna flytta för att bo på Diakonissanstalten. Den planerade flytten blev dock inte av.

Aurora donerade Skatuddens fastighet till Diakonissanstalten år 1896. Institutionen hade varit tvungen att ta på sig en stor byggnadsskuld för den nya byggnaden. Skulden underlättades genom att den donerade fastigheten såldes tre år senare.

Grundaren deltar i anstaltens evenemang

Auroran hörsel försämrades under 1890-talet. Hon följde bland annat med stort intresse den skandinaviska diakonisskonferensen i juni 1895, även om dålig hörsel hindrade henne från att delta i diskussionerna. Hon bjöd konferensdeltagarna till sin villa: ”det var verkligen en härlig förmiddagstund som vi tillbringade hos henne mitt i det flitiga konferensarbetet”, mindes föreståndarinnan Lina Snellman. Aurora deltog också i julfirandet på Diakonissanstalten i slutet av 1890-talet. Det berättas att hon betraktade sjukhusets stora julgran och uttryckte sin glädje över att få vara med tillsammans med de sjuka som låg i vilstolar. På anstalten upplevde hon att hon fick del av Guds ords råd och tröst bland patienterna.

Tackord till 90-åringen

Aurora Karamzin firade sin 90-årsdag den 3 augusti 1898. På kvällen före jubileumsdagen tillbringade hon en stilla stund i Diakonissanstaltens kyrka tillsammans med systrarna, enligt egen önskan. Nästa dag väntade hon lite oroligt – det skulle komma lyckönskningar, hyllningar, tack och lovord, vänner från när och fjärran. Det kändes inte längre så trevligt för någon som lämnat det livliga sällskapslivet.

På jubileumsdagen inledde Helsingfors Diakonissanstaltens styrelse flödet av gratulanter. Aurora gratulerades av anstaltens föreståndare C. G. Olsoni på styrelsens vägnar, som tackade henne för omsorgen och allt gott hon gjort för anstalten. Olsoni överlämnade som gåva från anstalten en akvarell beställd från konstnären Hanna Frosterus-Segerstråle till Aurora. Konstverket, målat efter fotografier, skildrar anstaltens verksamhet och dess lokaler. Tavlan återlämnades till institutet efter Auroras död.

Efter Diakonissanstalten följde Helsingfors stadsfullmäktige samt representanter för stadens skolor och efter dem tiotals andra. Stadsborna hade samlat in 13 600 (ungefär 6 700 euro) som en gåva till dagens hjälte, en summa som Aurora donerade till Diakonissanstalten som en fond för fribädd.

Dålig hälsa binder henne hem till Villa Hagasund

Under sina sista år skickade hon ofta sin vagn till anstalten för att hämta in anstaltens pastor Artur Palmroth, som hade blivit anstaltens föreståndare 1899. Vintern 1901–1902 drabbades Aurora av återkommande sjukdomsanfall och kunde inte längre besöka Diakonissanstalten. Hon dog den 13 maj 1902, 94 år gammal. På Diakonissanstalten var dagen en sorgens dag: hela husets personal kallades samman på eftermiddagen, då en minnesstund hölls för den avlidne. Senare gick en grupp systrar till Villa Hagasund. ”På sin säng låg den kära avlidna med vackra ansiktsdrag upplysta av frid, ett milt leende på läpparna. Hon såg yngre och förklarad ut än oss. Bibeln och bilden av Kristus låg på nattduksbordet intill”, skrev syster Lina.

Blommor till en trognare vän

Aurora begravdes fyra dagar senare och lades till vila på Sandudds begravningsplats. På begravningsdagen transporterades hennes kista från Villa Hagasund i en vagn dragen av fyra hästar draperade i svart till Gamla kyrkan. Bakom vagnen följde först släktingarna och därefter diakonissorna från Diakonissanstalten. Efter välsignelsen gick kistan mot Hietaniemi begravningsplats medan en tät, upp mot tusentals personer stor följeskara betraktade transporten. ”När kistan sjönk ner i jordens famn täcktes graven med ett lock, ovanpå vilket ett enormt antal kransar lades. I Diakonissanstaltens styrelses krans fanns en enkel text: ”Från bestyrelsen från Diakonissanstalten i Helsingfors. Joh. 11:25” (Jesus sade till henne: Jag är uppståndelsen och livet; den som tror på mig skall leva om han än dör). På systerskapets, alltså diakonissornas, vägnar lade två systrar en krans bunden av vita liljor på deras käraste och trognaste vän på jorden. Sist lade de små folkskollärarinnorna sina blomsterbuketter, de som tidigare stått som hedersvakt vid vägkanten.

På aftonen av begravningsdagen hölls en svenskspråkig minnesgudstjänst på anstalten. Aurora testamenterade i sitt testamente till Helsingfors Diakonissanstalt med en donationsfond.

Texten är av Jaana af Hällström som arbetar som expert inom Diakonissanstaltens kommunikation och som intendent med specialisering på anstaltens historia.